Testissä: Original Long Drink Vodka Lime

Ryktena har gått på stan, jag har sett reklamen i busskurerna och med mitt känsliga språköra har jag plockat upp förflugna finska fraser som skvallrar om en grön lonkero. En premiumlonkero från Hartwalls bryggeri, en lonkero som på många sätt ställer begreppen på huvudet. En lonkero vars bärande ingrediens inte längre är gin utan vodka.

Jag drev från Alko till Alko. Sörnäs, Hagnäs, Eira, Kampen, Myrbacka, Grankulla. Ingenstans stod den gröna lonkeron att finna. Bitter men ändå bekväm i mitt nederlag strosar jag sedan igenom säkerhetskontrollen på Helsingfors-Vanda internationella flygstation för att omedelbart konfronteras med annonsering av just denna dryck. Jag är inte religiös men ibland känns det som någon form av högre makt ändå vakar över en.

Jag skrapar ihop vad som finns kvar av euros och lyckas med knapp marginal få ihop de 6,50 som drycken betingar. Men vilka väl värda euros! Hartwalls Original Gin Long Drink, referenslonkeron som alla andra lonkeros bedöms utifrån, har det i sig att trots sötman och fräschören finns det dessutom något dävet som gör att när du druckit en vill du gärna ha en till. Och en till. Och så vidare. Just denna hemliga ingrediens som väcker begäret har jag personligen inte stött på hos någon annan lonkerofabrikör än just Hartwall. Och visst har man lyckats exportera känslan till sin Vodka Lime-lonkero. Det smakar fräscht, somrigt, precis lagom sött. Och så den där lätta avslagna, dävna tonen som gör att man vill ha en till. Detta är imponerande. Mycket imponerande. 5/5.

Testissä: Kuuma Kalle-hampurilainen

Sådärja! Med glädje kan jag dela ut Karpius testar:s första 5/5! Och såklart är det Hesburgers gästspel Kuuma Kalle som står för glädjen. Eller Heta Kalle som vi säger på svenska. Och visst är den het; lite otippat för en finsk matkultur som oftast skyr andra smaksättare än salt, peppar och socker. Men här har vi en påtaglig och behaglig chilihetta som gifter sig alldeles strålande med krämig ost och rik majonnäs. Kött och bröd finns mest med som stöttande element i den här smakfesten. Jag bockar och bugar. Hesburger, ni har gjort det igen!

Testissä: regionaltåg i Helsingfors med omnejd

Hypermodernt! Superfräscht! Superlativen haglar när jag ska beskriva min resa från Helsingfors centralstation till Vandaforsen, en resa på runt tjugofem minuter med tåget ovan. Eftersom jag hamnade bredvid ett gäng stökiga tonårspojkar vågade jag inte ta upp mobilen och dokumentera tåget interiört. De spelade upp populärmusik med sin handhållna kommunikationsutrustning och språkade med röster aningen högre än normal samtalston. Inredningen gick dock i en diskret grå-röd skala med imiterat läder och tyg på sätena. Rent, snyggt, effektivt och med en behaglig automatiserad kvinnoröst som på finska och svenska informerade mig om var jag befann mig någonstans på spåret. Otryggheten jag ändå kände gör att betyget blir 4/5.

Dagens andra resa företogs med ovanstående antikvitet. Omodernt, rätt ofräscht men fortfarande effektivt färdades jag från Helsingfors centralstation till Grankulla, en sträcka på cirka tjugo minuter. Mer av tågkänsla dock, om man nu gillar dylikt. Nedsuttna, lätt flottiga tygsäten men bara den detaljen att fungerande toaletter existerar i regionaltåg gör att betyget ändå hamnar på respektabla 3,5/5.

Testissä: X-tra Long drink Greippi

Om det funnes rättvisa i världen skulle kooperationens egna lonkero vara världens ojämförligt läckraste. Men nu är det som det är och förhoppningen jag närde i mitt törstiga bröst kom, som så många gånger förr, på skam.

Färgen är den vanliga: diskvatten. Kolsyran diskret. Smaken också diskret. Inte äcklig, inte heller god. En klassisk snabbköpslonkero, passar bra till måndagsleverbiffen. Ingen lonkero du bjuder på, dricks med fördel i ensamhet och inte mer än en åt gången. 2/5.

Testissä: Jättikebab@HeseKebab

HeseKebab är en ny gren på det expanderande Hesburgerimperiets snabbmatsträd. Än så länge finns det bara en restaurang i Helsingfors som förutom den vanliga menyn också erbjuder kebab, så det var såklart ett självklart mål för min förmiddagspromenad. Helsingegatan ner, förbi Olympiastadion och så där, på Mannerheimvägen 19, öppnar sig portarna till ett nytt universum. Ett universum där Hesburger serverar kebab. Jag ska säga att det var med bultande hjärta jag klev in genom de automatöppnade dörrarna och in i den glest besatta men ändå ombonade lokalen. Det fanns kebab, stor kebab, kebabsallad och kebabtortilla (!) att välja på. Jag valde den här:

Jättikebab. Stor kebab. Jag såg inte någon rullande kebabstock bakom kassan så köttet är med största sannolikhet färdigstrimlat och sen snabbfräst på stekbordet eller något liknande. I övrigt de klassiska kebabgrönsakerna; tomat, isbergssallad, rödlök och feferoni. Även brödet standard, inga konstigheter. Det intressanta händer i mötet med såsen. Eller, det är ju ingen sås egentligen utan en sorts majonnäsdressing med mild, fet och lite pepprig karaktär. För en svensk van med röd & vit sås blir det här lite märkligt. Å andra sidan är just majonnäsbaserad kebabsås en vanlig företeelse i provinserna, framför allt i Småland och Blekinge men säkert även på andra håll i den västra rikshalvan. Så att jag tycker det är märkligt är kanske bara ett uttryck för 08-arrogans visavi ett äktfinskt kulturuttryck.

Hursomhelst, det smakar bra och det är i sanning en stor kebab. Nu var det kanske inte optimalt att rivstarta dagen halv elva med stora mängder kött och majonnäs; jag gick i flera timmar efteråt med ett tryck över bröstet och en kladdig majonnäshinna i gommen, men detta kan jag inte skylla HeseKebab för. Ansvaret ligger på mig.

Den är stor, hyfsat god men dyr, 9 euro. Så det får bli 3/5.

Testissä: Kerroshampurilainen

Kvällsmålet blir en våningsburgare från Hesburger. I sin uppbyggnad är Kerroshampurilainen slående lik en Big Mac med två mediumskivor kött, sött bröd, isbergssallad och det övriga. Istället för den hemliga Big Mac-såsen en i mitt tycke snålt tilltagen majonnässås. Ja, ni läste rätt. Snålt tilltagen. Kanske bara en tillfällig lapsus men det smakade lite torrt. Inte tillräckligt krämigt. Nu är ju en klassisk Kerros alltid en Kerros så visst smakar det bra. Men jag saknar den där riktiga höjden som jag vet Hesburger är kapabel att leverera. Därför blir det bara 3/5.

Testissä: Högholmens djurpark

Nåjo, jag tog buss 16 till Högholmens djurpark, korsade bron till själva holmen och ställdes då inför ett val. Björndjur eller kattdjur? Som den kanslihushögersosse jag är valde jag kompromissen och gick rakt fram. Mittens rike är det bästa riket. Nog blev jag rikligt belönad:

Frågan är ställd. Svaret låter vänta på sig. Jag vill ändå se kattbjörnen som en symbol för kompromissvilja och inkludering. Du behöver inte välja; du kan vara både katt och björn.

Och här har vi då den lilla gynnaren. En rasande charmig individ med drag av både Palme och Fälldin.

Högholmen i övrigt var en tämligen blek uppenbarelse. Ett fattigare Skansen. Järven låg som vanligt och tryckte någonstans, björnarna var slöa men plus till leoparden och påfågeln som båda spexade loss. 2,5/5.

Testissä: Pepparbiff med pannstekt potatis + Karjala mellanöl

Lunchdags på Torkelsgatan 2B! Mitt lokala SIWA-snabbköp erbjöd många läckra produkter men jag fastnade för pepparbiffen. 3,99 euro, tre minuter i mikron. Snabbt, gott och enkelt. Eller?

Tillagat och upphällt. Malt kött med gräddig sås av pepparkaraktär. Svampig tärnad potatis och ett gäng hyfsat krispa morötter. Plus för ration kött - potatis där köttet totalt dominerar. Helt okej för en mikrorätt, 3/5.

Karjalaölet har en riktigt snygg förpackning med Karelens landskapsvapen på burken. Tyvärr motsvarar inte innehållet på något sätt den estetiska exteriören. Vattnig och söt med en kvardröjande surhet i munhålan. 1/5.

Testissä: Sunrise blood orange

Återigen en Lidl-produkt. Samma koncept med förjäsningsbas men den här gången skruvad till att vara en alkoläsk. Smaken som utlovas är blodapelsin. Nu gör inte fotografiet ovan färgen riktigt rättvisa men det är redan på utseendet givet att det här inte kommer bli en större hit. Kemiskt röd, om det nu fanns som beteckning på en rödton. 

Det ska sägas att jag tillsammans med mina vapendragare doktorand Braxwall från Åbo akademi samt kulturarbetare Ålman, bördig från Ingå, tidigare i vintras i just Åbo försökte oss på denna dryck. Den föll oss inte på läppen då och jag kan inte annat än bekräfta känslan nu. Det smakar socker med en svag ton av urinalkaka. Lätt marsipanig eftersmak som sakta glider över i en klart obehaglig gomsurhet. 0/5.

Testissä: Karlens Grape Long Drink

Lonkero, Finlands nationaldryck. Framtagen i samband med olympiaden i Helsingfors 1952 som ett sätt att effektivisera utskänkningen. Två flaskor i baren? Gin och Grappo? Glöm det, allt i en flaska. Eller i det här fallet, burk. Bara att knäcka och njuta. 

Den testade brygden är nu en s.k. förjäsningsbaslonkero. Det vill säga, för att få sälja den i livsmedelsaffärer måste den jäsas upp till den tillåtna alkoholhalten 4,7%. Så säger den finska alkohollagen. Premiumlonkero är färdigblandad grogg på burk, oftast då gin och grappo. Den får dock bara säljas på Alko (Finlands motsvarighet tillo Systembolaget). Smaken blir på grund av jäsningsförfarandet lite, ja, annorlunda. Och inte på ett bra sätt.

Basen i Karlens Grape Long Drink är äppelvin som sedan smaksatts med grapefrukt- och ginaromer för att slutligen kolsyras hårt. Bland övriga ingredienser kan nämnas glycerolestrar av trähartser, kaliumsorbat, citronsyra samt kaliumdisulfit. Det är alltså ingen organisk brygd jag sitter och avnjuter för tillfället.

Till saken hör också att varumärket Karlens är Lidl:s in-housebrand för tveksamma alkoholdrycker riktade till den finska marknaden. I varumärkesfamiljen ingår även cider och annan alkoläsk. Jag ska få be att återkomma till dessa produkter vid ett senare tillfälle.

Men hur smakar det då? Förvånansvärt bra, måste jag tillstå. Nu är det inte första gången jag testar förjäsningsbaslonkero och i relation till många andra knappt drickbara brygder står Karlens sig väl. En klart markerad grapebeska och en frisk, stickig kolsyra gör jobbet för att dölja den oundvikliga jästsmaken. I sin genre klart kompetent. 3/5.

Testissä: Finlands nationalmuseum + mellanöl

Först maten, sen moralen, men allra först ett lödigt nationalmuseum. Själen och nationalkänslan måste få sitt. Praktiskt är också det tvåspråkiga Finland i det att all information ges på svenska så man slipper traggla igenom de engelska skyltarna. 8 euro i inträde, tre våningar, kafé med rättigheter och en liten museieshop är vad som bjuds.

Upplägget är det klassiska i motsvarande museum; från forntid till nutid och en utmattande mängd stenar, trä- och benbitar. Krukskärvor, pilspetsar och annat gammalt mög.

Glädjen blev då total när det här sköna gänget poppade upp i en monter. En mystisk massgrav i ett träsk i Finland nån gång för länge sen. Och nu här, i hjärtat av Helsingfors till allmänt påseende. Det går bra nu!

Plus för flera rum med träsnidade helgonavbildningar tagna från kyrkor runtom i Finland, nog kan jag uppskatta hantverksskicklighet och religiös dedikation trots att allt är hittepå.

Nå, visst är det Per Brahe här ovan. Han krediteras, eller skuldbeläggs om man är mer inne på sannfinländarspåret, för att administrativt ha styrt upp den östra rikshalvan under Sveriges stormaktstid på 1600-talet. Brahehus och Brahestad är bara två av många spår han lämnat i den finska geografin.

Nittonhundratalet har fått en egen avdelning och mellanölets frisläppande 1969 har såklart fått en egen liten vrå. Och apropå mellanöl,vi tar ett litet bonustest i det stora testet på en gång tycker jag:

Till vänster det klassiska finska björnölet Karhu, känd från bl.a. Carmen back in the days. Inte god då och inte god nu heller. Sur, brödig, metallisk smak med försvinnande beska. Fin flaska dock. Gillar björnen. Men mer än 1,5/5 kan den inte få. 

Till höger det finska öl du kan plocka upp på varenda systembolag från Ystad till Haparanda. Just det. Lapin Kulta - Lapplands guld. Vad nu Lappland gjort för ont för att förtjäna associationen med denna totalt undermåliga brygd. Nog för att finnen i allmänhet är förtjust i sötsaker men varför brygga ett sött öl utan beska? En total brist på fräschör gör att om du överhuvud taget ska få ner styggelsen måste den vara nära fryspunkten. 0,5/5.

Museet då? Jodå, mycket att se. Inte så mycket intressant att se kanske, men mycket att se. 3/5.

Testissä: Megahampurilainen

Den inhemska hamburgerkedjan Hesburger har länge legat mig varmt om hjärtat. Inte så konstigt då de med stolthet och kompetens monterar kött, bröd och tillbehör på ett sätt som få andra finska hamburgerrestauranger mäktar med. Ryggraden i den fasta menyn är dels våningsburgaren Kerroshampurilainen och så den på bilden ovan; Megahampurilainen. För modiga 6,60 euro får du två skivor malet finskt kött stekt på det finaste av stekbord, tomatskiva,inlagd gurka, isbergssallad, ost och såklart den för Hesburger så karaktäristiska majonnässtinna såsen.

Läckerheten är som ni förstår högst påtaglig. Fördelen med Megahampurilainen är att den alltid finns tillgänglig. Hesburger jobbar nämligen mycket med tillfälliga s.k. pop-upmenyer; är du till exempel sugen på en Kebabhampurilainen eller kanske en Megamättö, vilket jag personligen ofta är, så finns de inte till försäljning vilket är nesligt. Då är det ändå tryggt att ha ett bra basutbud att luta sig mot.

Bröd, kött, ost och majonnäs gifter sig bra i Megahampurilainen och balansen mellan de olika komponenterna känns väl uttänkt av forskningslaboratoriet i Åbo. Men med tanke på att Hesburger faktiskt har ännu läckrare produkter i sitt tillfälliga sortiment får jag nöja mig med betyget 4/5.

Testissä: finsk fotboll

Platsen: Braheplan, Berghäll. Lagen: HIFK och Sudet. Ligan: Kakkonen (finska tredjeligan). Publik: ett par hundra trogna. Entre: 8 euro. Konstgräs, grillkorv, kokkaffe, tvåspråkig speaker.

Nu är det såhär att finnar kan inte spela fotboll. Jari Litmanen var landslagets stjärna vid 39 års ålder och att Djurgården valde basera sin trupp på finnar kan till viss del förklara det nuvarande prekära läget för detta lag. Men med detta sagt så lyfter jag på hatten för HIFK:s klack, hundra man som faktiskt lät som hundrafemtio och med ramsor vars melodier en allsvensk följare lätt kunde känna igen. Att kunna hålla uppe humöret och energin trots den parodi på fotboll som presterades på planen är inte annat att betrakta som en stor bedrift.

Matchen då? Den slutade 1-1 efter att Sudet tryckt in en billig straff i slutet av första halvlek. I andra halvlek dominerade HIFK totalt och borde gjort minst tre mål men fick nöja sig med ett.

Jag ger inramningen 5/5, planen mitt i stan och ett grymt drag för att vara finska tredjeligan.

Spelet, nå, vi behöver int språka så vitt om det.

Stadin kingit, IFK!

Testissä: vitt vin@Norwegian + buss 615 Vanda - Backasbrinken

55 spänn för ett glas hyfsat kylt vitt. Sauvignon blanc. Det smakar... vin. 2/5. 

Buss 615 från Helsingfors flygplats in till stan. Välbesatt, rimlig komfort men inte mer. Kompetent framförd av chauffören. Tid ca. 20 minuter. 3/5.

Nååå.

Efter dundersuccén karpius.wordpress.com som jag orkade uppdatera i cirka tre veckor för några år sedan kommer här ett folkligare försök. Fokuset är fortfarande Finland men i en mer lättillgänglig tappning. Det handlar om testissä, dvs. att jag som enmansprovkök i kooperationens anda ska guida till flippar och floppar inom finsk mat- och dryckeskultur. Tonen kommer vara öppen men fördömande. Objektiviteten är helt satt på undantag och skulle nån bjuda mig på en Lapin så blir det automatiskt högsta betyg enligt devisen gratis är gott. Sitter på Arlanda, Helsingforsplanet lyfter om en timme. Häng med!