Karpius testar / Cá Chép kiểm tra

Nåjo, ni ska veta att Karpius är global. Det finns ättlingar som spridit sig som, nå, karp runt världshaven och slagit ned sina boningar i Kuopio, Tammerfors, Solna, Dortmund, ja på många ställen helt enkelt. Den senaste glädjande upptäckten är då min tremänning herr Cá Chép, levandes och skrävlandes i Hanoi, Vietnam. Så det är nu dit jag är på väg i skrivande stund för att på ett rimligt sätt utöva min patenterade testissä på produkter som måhända ej är finländska men förhoppningsvis ack så läckra. Ni är välkomna att göra oss sällskap!

Karpenkopf versuchen - Oktoberfestbier - S:t Eriks OKTOBER

Jörn Donnerwetter! Nej nu börjar jag tröttna på detta. Malten rinner ned. Tankar väcks. Här har vi då en svensk väl humlad pilsneröl. Till. Som smakar bra. Som smakar Brooklyn bridge i solnedgång. Som smakar som att slicka på Ze Capital of Scandinavias vänstra bröstvårta. Ge mig en ljummen Pripps blå 2,8% och De lyckliga kompisarna på en skakig bandare i vitan närsomhelst.

Hå hå hå hå hå hå håkkyfrilla!

3/5

Karpius olus / Karpenkopf heraus

Karpenkopf versuchen - Oktoberfestbier - Nils Oscar OKTOBERFEST

Herr Nils Oscar och hans bräuerei bjuder på en femochenhalvprocentig brygd med aptitligt utseende; bärnsten och en bullig halvlitersflaska som lovar gott. Ny Zeeländsk och tysk humle ger en påtaglig beska, återigen kan jag inte släppa känslan av publikfrieri och överhumling. Ett gott öl, riktigt gott, med en fyllighet som gemene tysk säkert skulle känna igen och uppskatta. Malten har Nils Oscar lyckats med. Men. Och det här kan såklart bero på min tyskhet och min egen uppfattning om hur ett oktoberöl ska smaka. Det verkar finnas en likriktning som på ett obehagligt sätt raderar ut traditionen.

Oktoberfesten handlar om man ska vara helt krass om kvantitet. Ölen ska rinna ner, gärna vara lite starkare och fylligare men fortfarande kompatibel med haxe och hosen. Serverad i literkrus. Kanske är det så att Kopfen tänker fel, att en öl som är god men som inte lämpar sig för mängddrickande mycket väl har rätt att kalla sig för oktoberöl. Men jag får fortfarande inte riktigt ihop det. Nåväl.

3,5/5

Karpenkopf versuchen - Oktoberfestbier - Mathias Dahlgren OKTOBERFEST

Grüss gott alte kameraden! Nu har der Kopf landat, Lufthansa såklart. Na klar! Min kusin Herr Karsten Karpius har mig frågat, om jag den svenska oktoberölen testa kan. Så jag, på planet mig satte och mot Schweden flög! 

Na, Herr Karpius kommer mina inlägg gott redigera wie mein svenska är så und så, så jå jå!

Det man först kan säga om Mathias "kändiskocken" Dahlgrens oktoberfestöl är att den smakar precis som ett svenskt "seriöst" öl ska smaka år 2013. Det vill säga, det är ljust, blommigt och rejält med humlebeska. Och gott såklart, inget snack om den saken. S:t Eriks bryggeri står för ramen inom vilken Dahlgren verkat och kompetensen är påtaglig.

Men frågan måste ändå ställas; varför Oktoberfest? Ölet har inget att göra med de traditionella tyska oktoberfestölen, det vill säga lite kraftigare och alkoholstarkare brygder. Det här är ett utmärkt öl på alla sätt och vis, en modern pilsner för mannen med rullad mössa och mjuktufft skägg samt kvinnan med tatueringar på överarmen. Men genren är fel. Detta gör Kopfen arg, ja rasande! 

3/5

Testissä: Original Long Drink Vodka Lime

Ryktena har gått på stan, jag har sett reklamen i busskurerna och med mitt känsliga språköra har jag plockat upp förflugna finska fraser som skvallrar om en grön lonkero. En premiumlonkero från Hartwalls bryggeri, en lonkero som på många sätt ställer begreppen på huvudet. En lonkero vars bärande ingrediens inte längre är gin utan vodka.

Jag drev från Alko till Alko. Sörnäs, Hagnäs, Eira, Kampen, Myrbacka, Grankulla. Ingenstans stod den gröna lonkeron att finna. Bitter men ändå bekväm i mitt nederlag strosar jag sedan igenom säkerhetskontrollen på Helsingfors-Vanda internationella flygstation för att omedelbart konfronteras med annonsering av just denna dryck. Jag är inte religiös men ibland känns det som någon form av högre makt ändå vakar över en.

Jag skrapar ihop vad som finns kvar av euros och lyckas med knapp marginal få ihop de 6,50 som drycken betingar. Men vilka väl värda euros! Hartwalls Original Gin Long Drink, referenslonkeron som alla andra lonkeros bedöms utifrån, har det i sig att trots sötman och fräschören finns det dessutom något dävet som gör att när du druckit en vill du gärna ha en till. Och en till. Och så vidare. Just denna hemliga ingrediens som väcker begäret har jag personligen inte stött på hos någon annan lonkerofabrikör än just Hartwall. Och visst har man lyckats exportera känslan till sin Vodka Lime-lonkero. Det smakar fräscht, somrigt, precis lagom sött. Och så den där lätta avslagna, dävna tonen som gör att man vill ha en till. Detta är imponerande. Mycket imponerande. 5/5.

Testissä: Kuuma Kalle-hampurilainen

Sådärja! Med glädje kan jag dela ut Karpius testar:s första 5/5! Och såklart är det Hesburgers gästspel Kuuma Kalle som står för glädjen. Eller Heta Kalle som vi säger på svenska. Och visst är den het; lite otippat för en finsk matkultur som oftast skyr andra smaksättare än salt, peppar och socker. Men här har vi en påtaglig och behaglig chilihetta som gifter sig alldeles strålande med krämig ost och rik majonnäs. Kött och bröd finns mest med som stöttande element i den här smakfesten. Jag bockar och bugar. Hesburger, ni har gjort det igen!

Testissä: regionaltåg i Helsingfors med omnejd

Hypermodernt! Superfräscht! Superlativen haglar när jag ska beskriva min resa från Helsingfors centralstation till Vandaforsen, en resa på runt tjugofem minuter med tåget ovan. Eftersom jag hamnade bredvid ett gäng stökiga tonårspojkar vågade jag inte ta upp mobilen och dokumentera tåget interiört. De spelade upp populärmusik med sin handhållna kommunikationsutrustning och språkade med röster aningen högre än normal samtalston. Inredningen gick dock i en diskret grå-röd skala med imiterat läder och tyg på sätena. Rent, snyggt, effektivt och med en behaglig automatiserad kvinnoröst som på finska och svenska informerade mig om var jag befann mig någonstans på spåret. Otryggheten jag ändå kände gör att betyget blir 4/5.

Dagens andra resa företogs med ovanstående antikvitet. Omodernt, rätt ofräscht men fortfarande effektivt färdades jag från Helsingfors centralstation till Grankulla, en sträcka på cirka tjugo minuter. Mer av tågkänsla dock, om man nu gillar dylikt. Nedsuttna, lätt flottiga tygsäten men bara den detaljen att fungerande toaletter existerar i regionaltåg gör att betyget ändå hamnar på respektabla 3,5/5.